Saṃyutta Nikāya

20.7. Liksom trummans träbitar

Vid vistelse i Savatthi:

—Munkar, en gång i tiden hade dasahara-festivalerna en stor trumma som kallades ”Sammankallaren”. Varje gång Sammankallaren gick sönder sattes en ny träbit in i den tills den tiden kom då Sammakallarens ursprungliga träkropp hade försvunnit och endast en anhopning av träbitar fanns kvar

På samma sätt kommer det i framtiden att finnas munkar som inte vill lyssna när orden som är Tathagatas—djupa, djupa i sin betydelse, sublima, förenade med tomhet—reciteras. De vill inte låna örat, vill inte lära känna dem, vill inte betrakta dessa läror värda att förstå eller lära sig. Men de vill lyssna när tal som är litterära verk—poeters verk, eleganta i ljud, eleganta i vältalighet, verk av utomstående, anhängares ord—reciteras. De vill låna örat, vill lära känna dem. De vill betrakta dessa läror värda att förstå eller lära sig.

På detta sätt kommer försvinnandet av orden som är Tathagatas—djupa, djupa i sin betydelse, enastående, förenade med tomhet att ske.

Sålunda skall ni träna er: Vi vill lyssna när orden som är Tathagatas—djupa, djupa i sin betydelse, sublima, förenade med tomhet—reciteras. Vi vill låna örat, vill lära känna dem, vill betrakta dessa läror värda att förstå eller lära sig. Det är så ni skall träna.