Saṃyutta Nikāya

22.59. Icke-jagets egenskap

Detta har jag hört: Vid ett tillfälle vistades den Välsignade vid Benares i Hjortparken i Isipatana. Han vände sig till gruppen av fem munkar:

—Munkar! Vördade, svarade de.

Den Välsignade sade detta:

—Munkar, kroppen är icke-själ. Vore kroppen själ skulle inte denna kropp leda till plåga och man skulle kunna säga, ”kroppen skall vara på det här sättet eller kroppen skall inte vara på det här sättet ”. Men eftersom kroppen är icke-själ, leder den till plåga och ingen kan säga, ”kroppen skall vara på det här sättet eller kroppen skall inte vara på det här sättet ”.

—Munkar, känslan är icke-själ…

—Munkar, varseblivning är icke-själ…

—Munkar, gestaltning är icke-själ…

—Munkar, medvetande är icke-själ. Vore medvetandet själ skulle inte detta medvetande leda till plåga och man skulle kunna säga, ”medvetandet skall vara på det här sättet eller medvetandet skall inte vara på det här sättet ”. Men eftersom medvetandet är icke-själ, leder det till plåga och ingen kan säga, ”medvetandet skall v ara på det här sättet eller medvetandet skall inte vara på det här sättet ”.

—Munkar, vad tänker ni, är kroppen beständig eller obeständig?

—Obeständig, Vördade

—Nå, är det som är obeständigt plågsamt eller behagligt?

—Plågsamt, Vördade

—Nå, om det som är obeständigt, som är plågsamt och obehagligt eftersom allt förändras, passar det att säga om det: ”Detta är mitt, detta är jag, detta är jag själv”?

—Nej, Vördade.

—Är känsla beständig eller obeständig?…

—Är varseblivning beständig eller obeständig?…

—Är gestaltning beständig eller obeständig?…

—Är medvetande beständigt eller obeständigt?

—Obeständigt, Vördade.

—Nå, är det som är obeständigt plågsamt eller behagligt?

—Plågsamt, Vördade.

—Nå, om det som är obeständigt, som är plågsamt och obehagligt eftersom allt förändras, passar det att säga om det: ”Detta är mitt, detta är jag, detta är jag själv”?

—Nej, Vördade.

—Alltså, munkar, vilken slags form som framträder, vare sig i det förflutna, i framtiden eller i det nuvarande, vare sig grov eller fin, vare sig inre eller yttre, vare sig underordnad eller överordnad, vare sig fjärran eller nära, måste om man ser på den med rätt förståelse om hur den är, bli betraktad så: ”Denna är inte min, detta är inte jag, detta är inte jag själv”.

—Vilken slags känsla…

—Vilken slags varseblivning…

—Vilken slags gestaltning…

—Vilket slags medvetande som framträder, vare sig i det förflutna, i framtiden eller i det nuvarande, vare sig grovt eller fint, vare sig inre eller yttre, vare sig underordnat eller överordnat, vare sig fjärran eller nära, måste om man ser på det med rätt förståelse om hur det är, bli betraktat så: ”Detta är inte mitt, detta är inte jag, detta är inte jag själv”.

—Munkar, När en ädel följeslagare hört och förstått detta, fjärmar han sig från kroppen, fjärmar han sig från känsla, fjärmar han sig från varseblivning, fjärmar han sig från gestaltning, fjärmar han sig från medvetande.

—När han fjärmar sig, slocknar hans begär. När begären slocknar blir han befriad. När han blir befriad, förstår han att han är befriad. Han förstår: ”Födelse har upphört, det heliga livet har levts, det som skulle göras har gjorts, inget finns därutöver”.

Detta är vad den Välsignade sade. Munkarna gladdes och de var med på hans ord.

Och när de nu hörde dessa ord, befriades de fem munkarnas hjärtan från fasthållandets orenhet; den fanns ej mer.