Sutta Nipāta

2.4. Maha Mangala Sutta

En gång vistades den upphöjde utanför Savatthi, i Jeta-skogen, i Anathapindikas trädgård. Då kom en deva, när natten var framskriden*, lyste upp hela Jetaskogen med sin prakt och gick fram till den upphöjde, hälsade honom med största aktning, ställde sig vid sidan och talade till honom med en vers:

”Många devas och människor
söker välsignelser,
önskar det goda.
Säg mig den högsta välsignelsen!”

”Att inte vandra med dem som inte vill veta,
att vandra med visa,
att skänka aktning åt dem som aktning förtjänar—
det är den högsta välsignelsen.

Att bo på lämplig ort,
att ha handlat förtjänstfullt,
att själv föresätta sig det rätta—
det är den högsta välsignelsen.

Stor lärdom, skicklighet,
väl övad självdisciplin,
väl talat allt ens tal—
det är den högsta välsignelsen.

Att tjäna föräldrar,
att måna om hustru och barn,
att försörja sig fredligt—
det är den högsta välsignelsen.

Att vara givmild och leva rätt,
att måna om anhöriga,
att handla utan att skada—
det är den högsta välsignelsen.

Att släppa det onda, att avstå från det,
att inte dricka rusdrycker
att vara vaksam bland tingen—
det är den högsta välsignelsen.

Aktning och ödmjukhet,
förnöjsamhet och tacksamhet,
att höra dhamma i rättan tid—
det är den högsta välsignelsen.

Att vara tålmodig och öppen för undervisning,
att se sramaner,
att tala om dhamma i rättan tid—
det är den högsta välsignelsen.

Att behärska sig och leva kyskt,
att se de ädla sanningarna
att nå nirvana—
det är den högsta välsignelsen.

Om ens sinne inte darrar
när det rörs av världsliga ting,
fritt från sorg, fritt från lidelse och tryggt—
det är den högsta välsignelsen.

De som handlat så,
ingenstans besegrade,
vandrar överallt lyckligt.
Det är för dem den högsta välsignelsen.”