Udāna

2.10. Om Bhaddiya Kaligodha

Detta har jag hört. Vid ett tillfälle vistades Den Välsignade vid Anupiya i Mangoträdgården. Nu vid denna tid skulle Vördade Bhaddiya Kaligodha när han går till en skog, till foten av ett träd eller till en enslig plats, upprepade gånger utropat ”Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!” Ett stort antal munkar hörde Vördade Bhaddiya Kaligodha när han går till en skog, till foten av ett träd eller till en enslig plats, upprepade gånger utropa ”Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!” och när de hörde honom, föll dem tanken in ”Det är inget tviviel om att Vördade Bhaddiya Kaligodha inte gläds åt det heliga livet för när han var lekman kände han till kungaskapets lycka så att nu vid hans erinran om det utropar han upprepade gånger ”Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!” De gick till Den Välsignade och vid ankomsten efter att ha bugat för honom, satte de sig vid ena sidan. Och när de satt där sade de till honom ”Herre, Vördade Bhaddiya Kaligodha när han går till en skog, till foten av ett träd eller till en enslig plats, utropar upprepade gånger `Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!’ Det är inget tvivel om att Vördade Bhaddiya Kaligodha inte gläds åt det heliga livet för när han var lekman kände han till kungaskapets lycka så att nu vid hans erinran om det utropar han upprepade gånger `Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!’”

Då sade Den Välsignade till en speciell munk, ”Kom, munk, tala i mitt namn till Bhaddiya och säg: `Mästaren kallar på dig, min vän’”

”Som du vill, Herre, svarade munken och vid ankomsten när han gått till Vördade Bhaddiya sade han: ”Mästaren kallar på dig, min vän”.

”Som du vill”, svarade Vördade Bhaddiya. De gick till Den Välsignade och vid ankomsten efter att ha bugat för honom, satte de sig vid ena sidan. Och när de satt där sade Den Välsignade till honom: ”Är det sant, Bhaddiya att när du går till en skog, till foten av ett träd eller till en enslig plats, upprepade gånger utropar `Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!’”

”Ja, Herre”.

”Vad har du i sinnet att du upprepade gånger utropar `Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!’?”

”Tidigare när jag var en lekman och upprätthöll kungaskapets lycka, hade jag vakter inom och utom de kungliga gemaken, inom och utom staden, inom och utom trakten. Men även om jag var vaktad på så sätt och skyddad på så sätt, vistades jag i fara – orolig, misstänksam och rädd. Men nu, när jag går ensam till en skog, till foten av ett träd eller till en enslig plats, vistas jag utan oro, lugn, tillitsfull och utan skräck – likgiltig, oberörd, med mina behov tillfredsställda, med mitt sinne som en hjort. Detta är vad jag har i sinnet att jag upprepade gånger utropar `Vilken lycksalighet! Vilken lycksalighet!’?”

Då, när Den Välsignade insåg meningen av detta, förklarade han vid detta tillfälle:

Hos den där det ej finnes upprördhet
och den som kommit förbi att vara den eller den
är bortom skräck, lycklig, utan sorg,
en som inte devas kan se.